Skammen.

Senaste tiden har jag tänkt mycket på skuld & skam. Särskilt när jag tänker på viktminskning och surfar runt och läser andras bloggar. Många skäms över att de gått ner i vikt och sedan lagt på sig igen. Och jag är ju en av dem. Gick ju ner 16 kg för 4-5 år sedan, från 81 kg till 65 kg. Ganska snabbt gick jag upp till 69 kg och kände att det var min trivselvikt, jag tyckte om min kropp när den vägde 69 kg. Då hade jag inte heller lika mycket muskler som jag har nu så jag är övertygad om att just 69 kg är en bra vikt för mig. Jag höll vikten kanske i 2 år sedan började kilona långsamt krypa på mig igen. Flera gånger har jag försökt att bli av med dem men misslyckats. Skuld & skam. Jätteofta tänker jag att andra måste ju se att jag gått upp så mycket i vikt! Men alla säger att det inte syns.

När jag gick ner i vikt fick jag massor med komplimanger om hur fin jag var, hur duktig jag var osv. Tänk om ni hade vetat att i min hemlighet var jag besatt av att räkna points, tackade nej till inbjudningar och någon gång tvingade jag mig själv till att kräkas för att jag fått i mig för många points. Och som grädde på moset kände jag mig tjockare än någonsin. Jag blev så medveten om min kropp. Hela jag förminskades till pointsräkning & viktminskning. "Hur mycket har du gått ner nu?", "Hur gör du?", "Ja, du började ju bli lite väl rund om rumpan...", "Du är en helt ny tjej!". Kommentarer som matade mitt bantningsego men som sårade min självkänsla. Vem var jag innan? Någon som alla tyckte var för tjock? Jag var som två personer, en som älskade komplimangerna och en som hatade dem.

Idag känns det annorlunda. Jag har hittat en metod som är lagom och hälsosam för mig. Jag vill inte tappa 16 kg, jag vill tappa 9 kg. Jag bannar inte mig själv när det går dåligt utan ger mig själv klappar på axeln när det går bra. Men den där skammen. Den finns kvar. Och glädjen över att tappa vikt är förtagen. Jag ska ju bara gå ner det jag har gått upp. Jag önskar så att jag kunde bli av med den här skammen och istället känna glädje över att jag är tillbaka på banan, att det går bra nu. Men skammen över att jag inte klarade av att hålla vikten sist tar över känslan. Också är jag så rädd över att jag ska gå upp allt igen... också är jag rädd för kommentarerna. Jag är rädd för att någon ska säga "Ja, vad bra jobbat att du gick ner det du gick upp. Du är så fin nu!".

Jag är så trött på att skämmas, vara rädd och orolig. Jag vill ju vara glad! Alltså, det är klart jag är glad men det suger att det ska behöva vara såhär, att den där jävla skuld&skam-känslan ska ta över.